Ja, då var det dags igen. Ännu ett inlägg om hur jag ALLTID lyckas hamna i trubbel. Det är liksom alltid något som pågår. Ibland så undrar jag hur mina vänner mår, och dom kanske går igenom något jobbigt? Men det har ju jag inte märkt för jag är så självupptagen och låter min känsla ta över. Det är ju i de lägena som jag ska dra åt tyglarna lite till, pressa mig för att visa att jag kan bestämma över mig själv och vad jag känner. Men åter till dagens trubbel.

Jag skulle träffa en tjej från dialogcenter, och bestämde mig för att jag inte ville. Låste in mig på toan i typ 40 minuter tills mamma blev vansinnig och tvingade mig till att låsa upp dörren. Så där låg jag på badrumsgolvet i fosterställniing och skrek för att jag inte ville träffa den här tjejen. Och vipps så var de tre timmarna som bort blåsta på grund av det. Usch vad mina problem tar av min tid. Mitt liv handlar ju bara om mina problem. Alla säger att det händer alltid något bra på en dag. Även fast det är sekunder. Men jag har ärligt talat bara haft irriterade och skitsura föräldrar som tycker att jag beter mig som 4 år idag. Och nu så har jag ingen energi kvar till skolarbete eller va det nu är som jag måste göra. F*** ! Vad är det jag håller på med? Jag måste ta mig i kragen och resa mig igen. men hur ska jag göra det? Efter lovet ska jag vara helt återställd och frisk så att jag ska gå till skolan och bara ösa på med ton av läxor och häften med allt jag måste komma ikapp med. Och åter igen så kommer de lägga för mycket på mina axlar som trycker ner mig, och då drunknar jag. Jag borde nog gå om 7:an, jag klarar inte kraven i skolan, eller utanför skolan. Jag ber dig Gud, att stoppa tiden´. Då har jag lite tid på mig att läsa ikapp allt jag missat i skolan och kanske låna böcker på biblioteket om hur en 13-åring ska vara i dagens samhälle. Jag skulle kunna hålla på och rabla upp en lista till säkert 300 punkter. Men nej, alla har väl problem? Är det inte bara på film som allt är sådär bra? I regel så har dom ett jätte stort problem i början som tillslut löser sig och allt blir "levde lyckliga i alla sina dar". Dom som har det så, ni ska vara så himla glada! Imorgon blir det tandläkar besök, wish me luck! Puss O Kram

Nu är jag i en fas när jag inte riktigt kan läsa av hur jag mår. Det är så jobbigt när man är ung och mår såhär. Jag har ingen som helst acceptans över hur jag mår. Utan jag ska vara precis som alla andra hela tiden. Men jag märker ju snabbt att jag bara mår sämre av det. Jag vill inte ha special pedagog i skolan, för jag vill inte vara annorlunda. Jag har inget fel på min inlärnings teknik, får bra betyg och har lätt för att lära mig. Vad ska man göra? Mitt läge försämras hela tiden. Nu hoppas vi på förendring. Varför just jag liksom. Så himla orättvist. Det är ju säkert jätte mycket värre för som som går igenom en cancer behandling men jag vet ju bara  hur jag mår. Och jag kommer aldrig förstå hur det är för en som har cancer tills jag får det. Förhoppningsvis inte, tycker att jag mår tillräckligt dåligt.

Idag händer ingenting. Men man får väl se vad dagen har att erbjuda helt enkelt. I tidningar och internet undersökningar så säger alla att man inte ska prata om problem som man har. Men man kan ju inte gå runt och ljuga om sitt liv och få folk att tro att man lever ett helt perfekt liv? Jag mår dåligt. Och det känns som att inga andra i min ålder kan fatta.

Och jag säger inte att dom behöver förstå. Men det hade varit mycket lättare då. Jag känner att jag fastnade någonstans på vägen. Livet var så mycket enklare när man lekte häst. Man visste hur leken gick till, man lekte den och ingen tyckte att det var något konstigt med det. Nu när jag börjar bli äldre så rasar allt. Jag vet inte hur man ska vara som en 13 åring om ni fattar. Hur ska man vara? Vad ska man göra? Sitta och hänga på Quick stop i stan och snacka skit eller leka te bjudning hemma? Nej inte riktigt så men om ni kan förstå vad det är vad jag menar. Jag kan inte läsa av personer, och dom är aldrig förutsägbara. Jag är beroende av struktur och vill gärna veta allt i förväg. Men jag kan ju aldrig veta hur en kompis ska vara när den kommer ner för trappan? Den kan ju vara sur och ledsen och bara dissa en. Den kan vara sprallig och pratglad och jätte trevlig. Men jag önskade att jag visste hur personen skulle betè sig när den kom ner för trappan. Då kan jag vara förberedd och så slipper det ta massa energi av mig för så små saker. Uursäkta om det blev för rörigt. Och jag vet inte varför jag berättar men jag vill att folk ska veta hur det ligger till och jag har svårt att berätta för folk för att dom kanske tycker att jag är super konstig och slutar hänga med mig på grund av det.